Sju nya Ting, små berättelser och ett hus som långsamt blir framkomligt

Det har kommit sju nya Ting till Jordroten. Jag har fotograferat dem, skrivit produktbeskrivningar och funderat på vilka små berättelser som skulle kunna följa med dem. Jag tycker om den delen av arbetet. Att stå med ett gammalt föremål i handen och tänka på hur det kan ha haft det när det var nytt, vilka människor som kan ha använt det och vad det skulle kunna få göra i sitt nästa liv. De här sju har fått varsin liten historia. 

Bärnstensarmbanden har kanske varit med på middagar och dans. Malakithalsbandet har burits nära någons hjärta. Den stora emaljmuggen har aldrig varit särskilt intresserad av små portioner. Den gröna JIE-korgen minns sitt sjuttiotal och tycker att det är hög tid att få börja arbeta igen. Och cigarettbägaren från Kosta Boda har efter decennier av oanvändhet bestämt sig för att pensionera sig från cigaretterna och prova på en ny karriär som blomvas.

Det är förstås bara fantasier. Jag vet inte vilka liv de faktiskt har levt. Men det är något jag tycker om med gamla saker. Vi kan sällan veta hela deras historia, men vi kan ana att det finns en där.

När jag fotograferar det jag säljer försöker jag göra två saker samtidigt. Jag vill visa sakerna ordentligt. Hur de ser ut, deras färger, former och detaljer. Det behöver vara enkelt att se vad man faktiskt köper. Men jag vill också ge dem lite mer plats än så. Jag vill att det ska gå att föreställa sig ett liv med dem. Det är en av anledningarna till att jag har börjat tänka mer på hur jag kan bygga små scener kring det jag säljer. Inte perfekta inredningsbilder där allt måste vara till salu, utan små utsnitt av ett liv. En dukad plats, en stol, en lampa, ett plagg på en krok eller en gammal pryl som får hamna tillsammans med något annat. Det är fortfarande något jag experimenterar med. Jag har inte riktigt hittat formen ännu, men jag tycker om tanken på att låta sakerna få spela en liten roll istället för att bara stå framför en vit bakgrund och vänta på att bli köpta.

Samtidigt som jag fotograferar, skriver och fyller på butiken fortsätter livet här hemma. Jag röjer. Det är ett arbete som ibland känns väldigt konkret och ibland nästan löjligt osynligt. Det stora kaoset är faktiskt borta nu. Jag kan se det när jag jämför med hur det såg ut tidigare. Det finns mer plats. Saker har fått andra platser. Sådant som inte längre behövde vara kvar har försvunnit. Men det är fortfarande långt kvar. Och det märkliga är att ju mer man röjer, desto mindre syns det ibland att man arbetar. När det värsta är borta finns det inte längre några dramatiska före- och efterbilder. Det som återstår är alla de där små sakerna som måste göras: en hög här, en låda där, ett hörn som behöver sorteras, något som ska lagas, något som ska få en plats. Det går framåt, men det syns inte alltid.

Jag försöker att inte se det som något att beklaga. Det här är helt enkelt en del av livet jag lever och av arbetet med Jordroten. Jag gör många olika saker, och en del av dem är sådant som aldrig kommer att synas särskilt mycket utåt. Men det betyder inte att de inte räknas. Så medan de sju nya Tingen nu har flyttat in i webbshoppen fortsätter jag att röja, fotografera, sy, leta efter gamla saker, skriva små berättelser och försöka skapa lite mer plats – både för saker och för det jag vill göra här. Det tar tid. Men det händer. Och det får vara så.