Hur bygger jag ett hållbart liv utan att själv bli den resurs som förbrukas?

Jag har tänkt en del på det här med hållbarhet.

Inte bara hållbarhet som i att återbruka saker, köpa mindre nytt och försöka ta hand om det som redan finns. Det är ju en självklar del av hur jag vill leva och också en stor del av det jag gör med Jordroten.

Men hur hållbart är ett liv egentligen om man själv blir helt slut av att leva det?

Det där har blivit ganska tydligt för mig i sommar.

På grund av veden.

Jag tror att det tog över två månader att få in all ved. Nu låter det kanske som att jag stått och släpat ved varje dag i två månader, och så var det förstås inte. Det har varit lite då och då, när jag haft möjlighet. Jag har också fått hjälp av mina döttrar vid olika tillfällen, vilket jag är väldigt tacksam för.

Men ändå.

 

Veden har liksom funnits där hela tiden.

Högar som väntar. Ved som ska flyttas. Ved som ska staplas. Ved som ska tas om hand.

Och jag har känt mig ganska trött på den.

Det är egentligen lite orättvist, för jag älskar ju ved.

Jag älskar att elda.

Det finns något väldigt speciellt med att värma upp sitt hus med ved. Att gå ut, hämta in några vedträn och sedan tända en brasa och känna hur huset långsamt blir varmt.

Och jag älskar att sitta framför elden och stirra på lågorna.

Det är nästan meditativt. Jag kan sitta där och bara titta.

Ibland känns det som om allt möjligt skräp som fastnat i mig under dagen – irritation, oro, negativa tankar, sådant jag egentligen inte behöver bära runt på – liksom bränns upp tillsammans med veden.

Det är renande.

Lugnande.

Nästan katarsiskt.

Och det finns en frihet i att kunna värma sitt eget hus på det sättet. Jag kan faktiskt gå ut och hitta bränsle.

Det finns fallna träd, sly och grenar. Det går att ta ner träd på den egna tomten när det behövs. Det går att hitta ved här och där om man har tid att vänta på den och planera lite.

Det är ganska vanligt att någon har tagit ner ett träd och sedan står där med en massa kubbar som de inte vet vad de ska göra av. Plötsligt finns det ved.

Jag gillar den tanken.

Att resurser finns överallt om man bara har ögonen öppna.

Men det är ju det där med tiden.

Och orken.

För att ta vara på veden måste någon göra jobbet.

Någon måste såga, klyva, bära, köra, stapla.

Och jag börjar känna att jag inte längre vill lägga riktigt så mycket av mitt liv på det.

Det känns nästan lite förbjudet att säga när man pratar om hållbarhet.

För visst vore det mest hållbara att gå ut och hämta varenda liten pinne själv, ta vara på allt som går att ta vara på och aldrig köpa någonting som man skulle kunna fixa eller hitta gratis?

Kanske.

Men vad kostar det?

Det är den frågan jag har börjat ställa mig.

Inte bara: Vad kostar det i pengar?

Utan: Vad kostar det i tid?

Vad kostar det i energi?

Och vad hade jag kunnat göra med den tiden istället?

För jag vill faktiskt göra andra saker.

Jag vill ha mer tid med min familj och mina vänner. Jag vill resa mer. Jag vill gå på utställningar och teater. Jag vill ha dagar som inte bara består av sådant som behöver göras.

Och jag vill bygga på Jordroten.

Det är kanske där det här med veden och Jordroten hänger ihop mer än man först kan tro.

Just nu är Jordroten min lilla bebis.

Den behöver mig till nästan allting.

Jag behöver komma på idéerna, göra sakerna, fotografera, skriva, lägga upp, packa, sy, leta, tänka och fundera.

Och det är helt okej.

Jag tycker om det.

Men jag vill inte att Jordroten ska vara bebis för alltid.

Jag vill att hon ska bli tonåring.

Ut och upptäcka världen lite.

Bli mer självgående.

Jag vill bygga något som så småningom kan ge någonting tillbaka till mig, istället för att hela tiden kräva mer av mig.

Jag vill inte leva för att jobba.

Jag vill jobba för att leva.

Men jag vill också att Jordroten ska kunna jobba lite åt mig.

Det betyder inte att jag tänker sluta göra saker. Jag kommer förmodligen alltid att vilja sy, skapa, leta gamla saker, fotografera och hitta på nya idéer.

Men jag vill bli bättre på att fylla på med bra saker utan att behöva slita och kämpa så mycket för varje liten sak.

Jag tror att det är en ganska stor omställning för mig.

Jag är ganska van vid att kämpa.

Om något behöver göras så gör jag det. Förr eller senare. På något sätt.

Och jag kan vara väldigt envis när jag väl har bestämt mig.

Men jag börjar fundera på om envishet alltid är en bra egenskap.

Ibland kanske det mest kloka faktiskt är att säga:

Nej. Det här är inte värt min tid.

Eller:

Det här kan jag göra på ett enklare sätt.

Eller kanske till och med:

Det här kan någon annan få göra.

Det är lite svårt för en person som är van vid att lösa saker själv.

Men jag tror att jag behöver öva på det.

För jag vill bygga ett hållbart liv.

Och då måste hållbarheten faktiskt gälla mig också.

Min tid är en resurs.

Min energi är en resurs.

Min kreativitet är en resurs.

Och om jag använder upp allting på att få vardagen att fungera finns det ingenting kvar till det jag faktiskt vill göra.

Det är kanske också därför veden har blivit så symbolisk för mig.

Just nu har veden nästan blivit synonym med slit och kamp.

Och det vill jag ändra på.

Jag vill fortfarande ha veden.

Jag vill fortfarande ha kaminerna, vedspisen och elden och den där känslan av att värmen kommer från något jag själv har tagit hand om.

Men jag vill hitta ett sätt att göra det här som inte gör att veden tar över en stor del av mitt liv.

Jag vill kunna sitta framför brasan och njuta av den.

Inte sitta där och tänka på nästa vedhög.

Och kanske är det egentligen det jag försöker göra med hela mitt liv just nu.

Inte att göra mindre.

Utan att göra annorlunda.

Att vara lite mer rädd om min egen tid.

Att välja vad som faktiskt är viktigt.

Att sluta tro att allt måste göras på det mest arbetskrävande sättet bara för att det råkar vara det mest självförsörjande eller ekonomiska.

Att lämna plats för livet också.

För familjen.

För vännerna.

För resorna.

För konsten och teatern.

För Jordroten.

För att bara sitta framför en eld och titta på lågorna.

Jag tror att jag behöver bli bättre på att förstå att även jag är en del av det där cirkulära tänket.

Jag kan inte bara ta hand om material, saker, natur och resurser.

Jag måste ta hand om den som ska göra alltihop också.

Och kanske är det faktiskt en av de viktigaste sakerna jag håller på att lära mig just nu.

Att ett hållbart liv inte är ett liv där jag lyckas göra precis allting själv.

Det är ett liv som jag faktiskt orkar leva.